Dag 9 2023

 Japp. Nytt år. Helvete vad fort det går. Det känns som de senaste åren bara försvann.. vad har jag gjort liksom? Jag har snart gått klart ytterligare en utbildning. Examen till sommaren. Vilket är helt sjukt. Men i övrigt känns det som jag satt mitt liv på paus, som att jag går och väntar på att ett nytt, riktigt jobb kommer ge mig ett liv igen. Och jag tror att det kan vara lite så. Att ha pluggat i snart 3 år, väldigt mycket på distans, singel.. med en katt... Det har varit otroligt ensamt även om jag har familjen och några få men fina vänner. Men att inte ha den kontakten med andra studenter har påverkat mig mer än vad jag troligen vill erkänna. Det känns dock som att jag är påväg ur den milda depressionen jag mest troligt har haft.. nu självdiagnosticerar jag men ah, mest troligt är det så. Nu är det fan bara att hålla i resten av tiden. Har två omtentor, pediatrik och geriatrik. Det gick över förväntan ändå, inte så många poäng från godkänt som jag trodde men fortfarande för många för att göra en omprövning. Tenta på fredag igen i akutmedicin, vill väldigt gärna klara den så jag slipper en tredje omtenta för nästa kurs som börjar på måndag verkar vara jävligt tuff. Så imorgon ska jag verkligen försöka att sätta mig i 8 h och plugga. Jag behöver det!!

/D.

Dag 275

 Ja. Ja. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Det gick ju ett tag att skriva hyfsat ofta men sen går det som det alltid går - åt helvete med rutinen. Nu måste jag ta tag i det, jag mår faktiskt verkligen inte alls bra och det är liksom ingen annan som kan göra något åt det annat än jag själv. Jag har ingen direkt inkomst, att jobba natt fungerar hyfsat men jag har inte orkat lagt mig tillgänglig för den jävla uppsatsen är överjävligt just nu och så har jag en inlämning på 3-4 sidor som ska in om två veckor - fråga om jag har börjat med den... Såg för nån dag sen att vi har FÖRELÄSNINGAR över "jullovet" så att jobba natt hela lovet sprack ju så det bara sjung om det. För att inte tala om min obefintliga rörelse och ständiga viktuppgång. Inte för att det är något fel i att vara stor, jag gillar mig själv stor, men så HÄR stor som jag är nu trivs jag inte i, det är liksom inte jag. Jag tror jag måste hitta motivationen i att bara göra skiten, precis som i Stockholm. Även om situationen är helt annorlunda nu än då så är det ändå då jag mådde som bäst, att jag gick ner i vikt var bara en liten men rätt obetydlig bonus i helheten. Jag hade rutiner som jag mådde bra i, jag sprang tre gånger i veckan utan protest, utan krav, bara ville jag springa snabbt eller lite längre och så gjorde jag det. Jag hade inget gym, jag gjorde matlådor, åt ordentligt (vilket för mig är något oftare men mindre portioner), drack VÄLDIGT mycket öl och åt inte skit (godis, snacks, fika, läsk, ni vet...). Och en av de största puckarna - jag sov 7 h i sträck, gick upp direkt, tittade inte på mobilen, varvade ner innan jag la mig UTAN mobil och läste rätt mycket skönlitteratur. Jag mådde bra. 

Jag måste hitta tillbaka till rutiner igen. Jag måste skapa nya rutiner igen. 

/D

Dag 184

 Jag måste säga att den här terminen nog hittills varit min sämsta någonsin, ingenting har riktigt fungerat - på alla plan. Jag har sovit dåligt, ätit skit, rört mig noll, gjort minimum i skolan. Och det enda jag fått ut av det har varit ännu mer ångest. Sen sist jag skrev har jag i alla fall klarat av allt jag var tvungen att klara av förutom andra delen på en inlämning men den kommer jag ha chans att göra innan terminen börjar på riktigt så jag hoppas jag klarar den på första försöket så jag kan fokusera helt och hållet på examensarbetet som vi kommer börja med. Ser faktiskt fram emot det men det är ytterst lite jag gör det, det ska mest bli skönt med nån typ av rutin ordentligt. Sen måste jag ju lösa jobbfrågan också, det går inte längre att vara i hemtjänsten. Optimalt vore att få vara där jag gjorde praktiken för att då skulle man kunna sitta på campus från tidigt, äta lunch och sen jobba 13.30-21.30. Men jag har ju inte fått jobb än, ska börja maila med dem i augusti tänkte jag, starta en konversation med förhoppning om att få jobb som nyexaminerad sjuksköterska där efteråt. 

Ja... sommarjobbet jag har då? Nej det sket sig ju dag 4 tror jag det var. Legat förkyld i snart två veckor med missat ob för midsommarhelgen, "sjuk" imorgon med eftersom man inte visste innan helgen hur man mådde på måndag (imorgon) men på tisdag är jag tillbaka igen! Sen är jag ledig igen på torsdag för att jobba hela helgen innan jag är ledig en vecka för bror fyller 30. Bad om måndag-onsdag ledigt men fick hela veckan! Man får ta vad man får! Jag hoppas jag är helt frisk den veckan så jag kanske kan få åka till Örebro och umgås lite med folket där, annars får man lösa en annan helg senare. 

Mer då? Jo men ja, pappa låg inne en vecka på lasarettet pga lunginflammation och bakterie i blodet (vilket vi fick reda på i fredags). Kontrollröntgen såg bättre ut, han är bättre överlag i sitt allmäntillstånd men ska äta antibiotika i 6 veckor till pga den bakterien i blodet så de ser att han verkligen blir helt hundra bra. Men det var läskigt. Sjukt läskigt. Jag och mamma såg honom samma dag han kördes dit, samma dag han fyllde år. Trodde han skulle somna in där och då. Han var så liten och vit i hyn.. det är en bild jag inte kommer bli av med i första taget. Jag hoppas innerligt att när han väl får somna in att vi slipper vara på ett sjukhus.. Usch. Sen efter den erfarenheten vet jag definitivt vilken typ av sjuksköterska jag inte vill bli. 

Annars så har Hedda hunnit bli ett helt år idag! Det firades med att åka ut till moster och morbror 😊

/D

Dag 111

 Jaha. Ja, nu var det en stund igen sen jag skrev. Praktiken är klar, somatiken är helt klar, psykiatrin måste jag revidera en del av hemtentan. Vilket inte är helt lätt då jag ska hitta en artikel på ett fenomen patienten beskriver och det enda man som sjuksköterska kan göra, om man inte är specialist ssk, är att hålla motiverande samtal - något som det typ inte finns forskning på. Finns säkert men jag hittar dem inte. Men det blir nog bra, till slut. Den jävla farmakologin har jag den 6 maj igen, nu måste jag fan klara skiten. Orkar inte ha det hängande över sommaren. Psykiatri (medicin) tentan var igår och den var inte svår så men hade man studerat mer så hade man ju klarat den. Jag förstår inte varför jag inte bara pluggar för jag mår ju skit när allt släppar efter. Till de sista två kurserna innan sommaren är det HUR MYCKET SOM HELST att göra, måste göra upp en plan och FÖLJA SKITEN så jag slipper ha koll på omtenta perioderna i augusti och definitivt få böra termin 5 och 6. 

Och så är det den jävla maten och träningen. Jag måste försöka bli bättre på detta. För just nu orkar jag inte skriva mer, stress och för lite sömn har gett mig munsår och vagel. 

/D

Dag 70

Många måsten nu känner jag. Eller måsten, mycket jag vill som kommer göra att jag mår bättre men jag kommer mig inte för att göra dem. Har inga ordentliga rutiner och har svårt att få dem att fastna när jag väl börjar med dem. 6 veckor har jag hört ska det ta för en vana att fastna. Nu när det börjar bli mer soligt så kanske de jävla promenaderna kan fastna så jag får in nån motion om dagarna. Bara att göra det liksom.

/D

Bjuder på en bild på pappa och Hedda 💕

Dag 51

Tänk, fem veckor går så jävla fort. Känns som att första dagen på praktiken var igår och man hade ingen aning om vad man gjorde och så blinkade man och man har lämnat in hemtentan för nästa kurs börjar imorgon. Hoppas innerligt att det inte är mycket som behöver ändras på i hemtentan för det är så fruktansvärt jävla drygt att göra. 

Men, till nästa kurs har vi en teorivecka innan praktiken startar, så tanken är att jag ska börja gå igenom bedömningsunderlaget redan nu, förbereda för det jag kan nu redan för att jag faktiskt ska slippa stressa med hemtentan sen. Har skickat efter böckerna som kommer mellan den 1-7 mars (aldrig med Adlibris..) så det får duga med lagarna, den kurslitteratur jag har plus referenslitteratur för nu. Några av frågorna är ju faktiskt rena lagfrågor så de kan jag definitivt fixa innan. 

Hedda har börjat löpa. På riktigt den här gången. Om jag tyckte hon var dryg tidigare när hon väckte mig om nätterna och kråmade sig lite extra, oj vad jag misstog mig. Hon har skrikit hela kvällarna och nätterna, går lågt med rumpan upp i luften och kråmar sig som aldrig förr. Har inte sovit många timmar i natt, så pass några att mamma erbjöd sig att ta henne för natten vilket är väldigt uppskattat! Hoppas hon får sova lite bara 😅

Jag och mamma var till pappa och hälsade på idag. Han var väldigt ledsen samtidigt som han var väldigt glad att se oss så det var ett annorlunda besök idag. Han är väldigt glad i Hedda vilket är kul att se, hon är lika glad i han som hon är i alla andra men det blir bättre och bättre! 

Titta - nu är klockan över 21 och det är heeeeeelt okej att gå och lägga sig! 

 

Dag 37

 Ja men hörni. Har ju just nu praktik så det är mycket nu. Det plus att Hedda vägrar låta mig sova ifred har gjort att jag är extremt lättretlig och har lätt till tårar - vilket mycket väl kan ha att göra med att jag snart ska ha min mens också så det hjälper inte direkt saken. Hon har väckt mig de senaste fem dagarna i alla fall vid 02, 03, 04 och natten till idag har hon lyckats väcka mig vid 01 för att hålla på och dryga med garderobsdörrar, sladdar, hoppa från sänggaveln PÅ mig och lekt rövare i badrummet. Vid strax innan 07 så la hon sig för att sova igen... när jag var hyfsat pigg. *slår mig hårt för pannan* Livet med katt är kul...

Jag och mamma var och hälsade på pappa igår, efter en månad. De har inte haft besöksförbud på boendet, för det får man inte ha, men de har haft Covid bland brukare och personal så de avrådde från att besöka om man absolut inte ville. Jag ville inte chansa eftersom jag vet att om man är borta för mycket från praktiken så kan det bli jävligt jobbigt att ta igen timmarna. Nu är det tur att vi har handledare som lagt för många timmar så det gör absolut ingenting om man missar en dag. 

Den pressen samt att vi har 11 kursböcker vi ska försöka bearbeta gjorde att det rann över lite för mig på bedömningssamtalet i fredags. Lättnaden, sömnbristen och den pressen gjorde att jag började gråta och kunde liksom inte riktigt sluta gråta. Det funkade inte att vara kvar, vilket de fantastiska handledarna förstod och tyckte jag absolut skulle gå hem och vila upp mig, gärna med ett glas vin. Blev inget glas vin men vila upp mig har jag försökt göra i alla fall... när Hedda tillåter förstås. Jag måste verkligen ta i tu med att sterilisera henne så kanske hon blir lite mera chill. Ibland är hon helt underbar, ibland så JÄVLA dryg. 

Det här med promenader... det går inte. Är helt slut efter praktiken, där jag en lugn dag i alla fall gör 5000 steg om dagen så jag slänger mig gärna i soffan och gör så lite som möjligt när jag kan. Lediga dagar, som idag, gör jag absolut ingenting annat än tittar på film eller läser. Redan läst ut 3 böcker på mindre än två månader och är snart klar med en fjärde, börjat på en femte. Läste någonstans att man gärna ska ha flera böcker igång samtidigt, så jag tänkte testa det. 

/D

Dag 22

 Ja. Det där med promenader går ju så där men jag har nu börjat på praktiken och där går vi ju mest hela tiden så man är ganska mör när man kommer hem. Jag vill ta promenader, jag vill göra lite styrkeövningar hemma men av någon anledning får jag inte tummen ur. Vet inte om det är vädret som är så pass ogästvänligt eller om det bara är min älskade prokrastinationsförmåga som är fantastiskt stark. Eller om det kan vara så att mitt TV-beroende och lathet bara har vunnit över mig - som så många gånger förut. Att jag tänker på det är dock nytt, jag har inte reflekterat så mycket på det tidigare men det är ju bara något bra. Kanske måste tänka på det först för att kunna börja köra småsteg framåt till en mer regelbunden rörelse/aktivitet - speciellt när vädret blir mildare. 

Nu är det väldigt länge sedan jag och vi, mamma och brorsan, fick träffa pappa. De har "stängt" pga covid på båda avdelningarna men mamma sa att enhetschefen sagt att "de kan inte stoppa oss från att hälsa på". Men det känns ju inte lockande om man eventuellt skulle bli smittad, hur jobbigt det än är att inte få hälsa på pappa. Samtidigt så vet man att han inte direkt lider av att inte träffa oss då han inte riktigt vet vilka vi är. Det är så som det är. 

Planen för imorgon är i alla fall att plocka undan kläderna som jag tvättade för nästan två veckor sedan och sen städa. Kanske kan få mamma att ta Hedda så jag kan vädra ur lägenheten en del, svårt med nyfiken katt. I övrigt måste jag försöka sätta mig med bedömningsmålen för det blir något hårdare denna gång då förra praktiken bara blev pannkaka. Så det är bara att ligga i nu!

/D

Dag 11

 Jag börjar bli lika lat som tidigare. Idag tog jag mig i alla fall ut på en promenad, om så bara till Coop och tillbaka. Vet inte varför det tar emot så jävla mycket att börja röra på sig, jag tror kanske jag måste ta tag i en sak i taget ordentligt och det måste nog börja med att sockret måste bort, sen får maten komma efter med rörelse och träning efter det. Det får väl komma samtidigt men utan planer egentligen, är bara att maten brukar vara det som är det svåra för min del. 

På lördag antar jag att det är två veckor sen jag slutade med allt godis, läsk, fikabröd m.m och det går bra, fortfarande. Tänker att jag i helgen ska se till att lägga upp nån sorts struktur på maten så att jag börjar äta mer "kontrollerat" dvs inte äta hur mycket som helst under dagen då jag inte rör på mig allt för mycket. Dock börjar praktiken då så fem veckor framåt kommer jag "jobba" 32 h i veckan så då kommer jag ju att röra på mig mer dagligen än jag brukar göra. Kanske kan få till något mer med rörelse eller träning då men som sagt det får komma när det kommer. 

Jag tror inget är fel men jag är så jäkla trött hela tiden. Och jag vet inte om det kan vara att jag slutat med socker eller om det är något annat. Hoppas på det första så det kan bli bättre eller om det är en svacka pga att vädret är som det är. Eller bara generell tentaångest, för prokrastination... DET ÄR NÅGOT JAG KAN... 

/D

Dag 7

Ja men det där gick ju bra. Inte promenerat varken igår eller idag men jag får skylla på väder och trötthet/lathet. Igår var det tröttheten, Hedda har varit extra "mysig" och nästan tvingar upp mig alldeles för tidigt, härjar runt en timme eller två sen somnar hon om... bredvid mig som då också somnar om. Plus att jag jobbade 14-21.30 igår och Hedda hade samma procedur imorse som igår. Idag har dock vädret varit hemskt med snö, blåst och ner mot -13 grader, säkert några minus till pga blåsten. Så har inte varit väldigt taggad på att ta promenad idag men det verkar bli mildare imorgon så då ska jag ta mig ut! 

Annars så går det ganska bra, inget godis eller annat snacks och ingen dricka eller alkohol annat än vatten och mineralvatten. Jag ska inte säga att jag känner ett sug egentligen mer att om det är hjärna eller kropp som säger det vet jag inte men nått säger att "godis är ju gott" sen väljer jag bara att inte köpa något. Jämfört med när jag sa det för ett år sedan och senast i september så är det annorlunda nu. Nu snurrar sjukdomar relaterat till livsstil i huvudet, nackdelen med att nyss ha haft patofysiologi..., och jag vill verkligen må bättre, kunna använda de kläder jag har som jag älskar men inte kommer i längre och bara känna att jag orkar lyfta och springa och bara må bra i längden. "Boklöftet" går fantastiskt, läste ut första boken idag så nu har jag 52 dagar på mig att läsa nästa som blir Skumtimmen av Johan Theorin. Har många andra böcker jag skulle vilja läsa också men har fyra böcker av honom som jag lånat av min moster för två till fyra år sedan... så kanske ska ta mig i kragen och läsa dem för att kunna lämna tillbaka dem.

Jag och brorsan ska också hälsa på pappa. Det är första gången detta år och det var senast på julafton jag träffade honom senast. Om man inte räknar nån dag innan nyårsafton när han bara satt och sov i en fåtölj ute i samlingsrummet, utan att vilja vakna för att umgås lite med oss. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll om vi hälsar på eller inte, han vet ändå inte vilka vi är, varför vi är där eller ens vem han är. Men samtidigt så, brukar, han bli så jäklans glad när vi kommer även om han inte förstår att han är vår pappa eller mammas man. Och så vill man se honom, så ofta det bara går. Har jobbat mycket över "lovet", tider som inte har funkat med att hälsa på honom tyvärr så det blev långt mellan gångerna nu. 

Och imorgon kväll kommer mina tre små skitungar medan deras föräldrar är och käkar middag då pappan fyller år på söndag. Blir lek med Hedda (så jag kanske får sova ordentligt en natt i alla fall), pizza och inte ett enda avsnitt av Greta Gris om jag får som jag vill! Måste hitta filmer som alla tre kan titta på OCH som funkar för mig också, inte för att jag brukar vara så inne i filmen när de är här. Brukar vara lite på helspänn för att inget ska hända. Det har inte hänt något än när jag haft dem men dumt att slappna av helt.. 

/D

Exakt ett år senare...

 Ja, men det där gick ju bra. Att försöka skriva varje dag och att sätta upp de mål jag gjorde förra året var lite väl tilltaget och som upplagt för att jag skulle misslyckas. I år har jag inte satt några fasta mål, mer hur önskemål om hur jag vill må och hur jag då ska uppnå det. 

Jag har inte gått ut lika hårt med antal steg, även om 10 000 steg vore både skönt och bra så är det mer realistiskt för mig att bara ta mig ut på promenad varje dag i januari och februari. Kommer använda stegräknare men inte med syfte att nå X antal steg utan för att det är kul att ha. 

Kommer inte heller köra så långsiktiga mål, med undantag från ett, utan de ska var på en eller två månader, högst tre månader så jag kan utvärdera och utmana lite till efter att ha uppnått de första målen. Det långsiktiga målet är att läsa en bok i månaden, minst, så 12 böcker som absolut inte räknas som kurslitteratur ska läsas under året. Tänker att jag ska försöka göra en lista över böcker jag vill läsa och försöka få in lite fler "själv-hjälps böcker".

Okej, jag ljög. Jag har ett eller två till långsiktiga mål om man inte slår ihop dem förstås.. Jag vill köra ett vitt år, dvs att jag under 2022 inte kommer dricka någon alkohol alls tillsammans med att inte äta något annat än mat alltså inget godis, fika, snacks, etc. Vatten och mineralvatten är det som gäller, med eller utan citron/lime. Jag har ju kommit fram till att jag mer än troligt är sockerberoende så jag måste göra en radikal förändring där så inte ens sockerfritt kommer jag att dricka. 

Detta är dock ganska löst förhandlat med mig själv men jag tror att jag är nära att äta mig till sjukdomar tillsammans med att jag inte rör mig alls i stort sett så det är ändå en ganska viktig förhandling för mig att ha och att skriva på att jag ska göra det jag satt upp som "lösa" mål. 

I övrigt är det största som hänt 2021 att min älskade Hedda fick komma med mig hem efter sommarjobbet. 2020 var nog det mest ensamma året jag varit med om, 2021 var inte mycket bättre förutom hösten när Hedda flyttade in. 

Och som gamla goa Raimo sa - Hem till katten!

HA!

Jag har redan failat. Tanke var att jag skulle komma upp i 10 000 steg om dagen. Ha, det är fan lättare sagt än gjort när man inte gör annat än att sitta inne.. Är inne i en liten svacka vilket gör att jag inte orkar göra mycket annat än att ligga på soffan. Tar visserligen två promenader om dagen, men har inte plockat undan tvätten, skulle behöva diska och behöver DEFINITIVT plugga då jag har en stor tenta på tisdag. Ska även beställa böcker MEEEEN de är ju så klart slut.. Och dyrt blir det också. Jag förstår inte hur jag kan vara så trött just nu. Å anda sidan börjar det bli ljusare ute och det brukar göra att jag blir lite tröttare innan det vänder åt andra hållet. 

/D

Nyårskrönika

 Ja. Året 2020 kommer gå till historien som det sämsta året hittills. Fy fan vilket skitår. 

I början av året jobbade jag som kiropraktor, därefter säljare, vårdbiträde och sedan till hösten har jag blivit student på heltid. Och som jag saknar att jobba som kiropraktor. Men det ska bli spännande att fortsätta utvecklas inom vården som sjuksköterska och förhoppningsvis kan jag få jobba med något inom ortopedi eller neurologi. Alternativt operationssköterska för operation var väldigt häftigt att vara med på!

Pappa bodde hemma i början av året och gick på dagverksamhet en gång i veckan. Sedan kom Covid-19 pandemin och allt sådant stängdes ned med resultatet att han blev stadigt sämre i sin sjukdom. Jag tror att mamma, brorsan och jag hade i bakhuvudet att det är nog sista sommaren han är hemmavid och tyvärr så hade vi ju väldigt rätt. I augusti, efter att mamma hade haft semester och varit med honom 24/7 i 4 veckor, hittade han inte hem längre. Mamma fick ett möte med en biståndshandläggare, dagen efter hamnade han på kortis och i oktober kom han till särskilt boende permanent. Han började även året med att veta vem jag är och avslutar året med att ha absolut noll koll på vem jag är. 

På "kärleksfronten" så har en pandemi varit inte varit några stora käppar i hjulet. Och har man väl träffat någon så visar det sig att det är svartsjuka, fortfarande känslor för någon annan eller andra saker jag inte gillar som sätter käppar i hjulet. 

Jag tror även jag har förlorat ett par vänner. De var kanske inga vänner egentligen, men de var viktiga under en tid i mitt liv men som kanske tyvärr inte tillförde så mycket när jag faktiskt behövde ha stöd. Börjar bli så trött på att vara den som ska stötta och bry sig men inte få samma stöd tillbaka, speciellt när jag verkligen mått som sämst med hela situationen med pappa. 

Nej, 2021 kan inte bli mycket sämre. Eller jo, det kan det men jag hoppas verkligen att det blir ett bättre år än 2020.

/D

Förhaaaaaalning!

 Prokrastineringens moder, det är nog jag det. Lite illa just nu kanske då jag har examination imorgon och på två av ämnena så sov jag igenom föreläsningarna.. Det värsta är att jag inte ens nu har panik över det. Det är sett seminarium, det är med folk jag känner och kan diskutera med och det är ämnen jag har studerat tidigare. Bara det att det är en 8 år sedan jag gjorde det så en uppfräschning av kunskaperna skadar ju inte. Och jag tycker faktiskt att det är ganska kul när jag väl kommer igång med det, jag känner igen allt och jag tror jag kan prata om det på ett vetenskapligt sätt. MEN jag måste ju gå igenom alla ämnen och svara på frågorna och det är ju det som är det tråkiga. 

Till 2021, som jag bara bestämt kommer att bli ett bättre år än 2020, så kommer jag att införa nya vanor och rutiner och jag kommer fan jobba hårt för att behålla dem och befästa dem som en ny livsstil. Förhoppningsvis kommer planering av studier och upprätthållande av sagda planering att ske också i samband med andra rutiner. 

Grejen är ju att jag mår även så mycket bättre av att faktiskt göra det jag planerat så jag förstår inte varför jag inte bara gör det istället för att skjuta på det, vilket bara resulterar i att jag mår sämre och sämre -  tills jag tar tag i det och mår jättebra! Egentligen skulle jag nog må bra av att gå och prata med någon för att komma till roten med varför jag gör som jag gör, men i och med att man inte ska gå och träffa folk och jag inte vill göra det över telefon så får det vänta ett tag. Får försöka göra detta till en vana, att skriva av mig lite dagligen, vilket troligen kommer göra mer nytta än skada. 

/D

It´s a heartache

 Jag och mamma åkte och sa hej till pappa i lördags. Det är mysigt att träffa honom men hjärtskärande att inte få krama honom och att han inte vet vem man är. Jag mår alltid lite dåligt efteråt, till och med nån dag efteråt, och behöver bara vara då. Igår låg jag precis hela dagen i soffan. Visst åt jag något men jag åt inte bra och jag åt alldeles för lite för vad kroppen egentligen skulle behöva. Tanken är att jag och bror ska åka och hälsa på som imorgon eller på onsdag men jag pallar inte. Det tar för mycket. Jag kan åka nästa vecka, men inte nu. Jag har lärt mig att inte göra något innan examinering för jag blir så ofokuserad på studierna när pappa kommer in i tankarna. 

Inte heller har jag pluggat något, trots att jag verkligen skulle behöva göra det i och med att jag har examination på fredag. Jag är lite arrogant över just anatomi och fysiologi, trots att jag har väldigt svårt att koppla fysiologin till viss del. Jag borde verkligen plugga men det är något som tar emot. Å andra sidan så jobbar jag ju som bäst under press så jag kanske får tummen ur imorgon, för idag har det gått så där. Dagen är inte slut än dock! 

/D

Fail to plan, plan to fail

Detta året har varit sjukt jobbigt. Att sluta jobba, att jobba med demenspatienter samtidigt som pappa blivit så mycket sämre i sin sjukdom och börjat studera på nytt har varit påfrestande. Lägg sedan till att jag inte har tränat/rört mig alls nästan efter sommaren och ätit skit rent ut sagt så har jag gått upp mer än vad jag gick ner för sex år sedan. Har aldrig haft problem med att vara stor, större, men nu känner jag mig så otroligt svag jämfört med vad jag gjorde när jag var som störst för sex år sedan. Sover dåligt (kan vara mina otroligt högljudda grannar också..), mår dåligt, känner mig inte som mig. 

Så. För 2021 så har jag satt upp mål, nyårslöften antar jag. 

• Vikt: När jag mår som bäst viktmässigt är det runt 80 kg så det är vad jag siktar på. Jag vill även minska i midjemått. Jag vill känna mig bättre i min kropp, jag vill kunna ha kläder jag inte kan ha nu som jag älskar och inte vill göra mig av med då jag har en förhoppning om att kunna ha dem nån gång igen. 
• Bli av med sockerberoendet: Jag har ett sockerberoende, helt klart. Jag måste, på riktigt, bli av med skiten för jag mår inte bättre av att äta godis eller frossa i perioder och vara "duktig" i andra. Så ett gammalt, hederligt godislöfte under nästa år. Undrar hur Unni kommer ta det, min "munkar-till-lunch"-dejt!
• Löpträna: När jag väl gått ner i alla fall 10 kg så vill jag ha en rutin på att springa två till tre gånger i veckan. När jag gjorde det sist så mådde jag så sjukt bra. Jag har alltid velat springa milen, spelar ingen roll vilken tid, bara att jag faktiskt springer milen!
• Styrketräna: Jag vill verkligen komma tillbaka till att känna mig stark igen. Jag vill kunna sätta mål att uppnå på gymmet.
• Sätta rutiner: Generella rutiner för sömn, städ, plugg, allt egentligen men inom rimliga gränser för att det inte ska bli för inrutat.
• Kokböcker: Jag vill laga mat från kokböcker minst en gång i veckan! Mamma och jag har båda många kokböcker vi inte gjort ngt från alls. 

Hur gör jag för att uppnå dessa mål då? 

• Vägning den första varje månad. Blir en koll på hur det går utan att bli för manisk. 
• Sätta mål månadsvis och kvartalsvis.
• Skynda långsamt -> Var realistisk, inte allt på en gång.
• Belöna mig själv NÄR jag faktiskt uppnått målen, inte innan eller när jag nästan klarat dem. 
• Planera veckovis och månadsvis; träning, mat, plugg, jobb. 
• Prioritera plugg, träning och mat före tv/film.

Nu ska jag börja planera lite mer i detalj och sätta rimliga mål och lagom med belöningar!

/D

I´m still standing (sort of)

Hej och hå, här har åren gått. Trodde inte ens att denna fanns kvar. Att det sedan är två år sedan jag skrev senast är än mer förvånande för jag kommer inte ihåg det. Efter att ha läst det så kommer jag ihåg känslorna men inte att jag faktiskt har skrivit något. 

Jag letade efter någon app för att skriva i när jag kom att tänka på att det funkar väl lika bra med ett dokument i Google docs när jag såg Blogger-loggan och började fundera på om denna gamla blogg låg kvar. Och se, det gjorde den. Och oj vad det har hänt saker på två år. 

Kommer skriva för mig själv och ingen annan. Kommer eventuellt att förkorta eller ändra namn men annars så kommer jag bara skriva för mig. Det kommer inte vara några fancy grejer med fantastiska layouter eller så utan bara en outlet för mig. 

Senaste inlägget, och jag läste bara de två senaste..., så gick jag på om hur bra jag kunde bli som kiropraktor om jag bara la manken till. Ha, idag jobbar jag inte ens som kiropraktor. Inte helt planerat för jag vill fortfarande tillbaka och jag tror fortfarande att jag kan bli en riktigt duktig kiropraktor men så som tillvaron såg ut sen under 2018 och framåt så har det varit svårt att motivera mig själv till att bli bättre. Målet sedan senaste inlägget var att skaffa legitimationen vilket jag har och är otroligt stolt över att ha. Under 2018 opererade jag även vänster korsband vilket satte vissa käppar i hjulet och jag fick en liten föraning om hur det skulle vara att eventuellt bli mammaledig som kiropraktor. När jag sedan 2019 fick resterande praktik klar så kom Socialstyrelsen med nya direktiv vilket gjorde att jag fick jobba med annat samtidigt som praktiken. Och allra enklast var att bli säljare, så den sommaren sålde jag säng! Skitkul men har insett att det verkligen inte är något jag är bekväm med. Dock en trevlig erfarenhet. Början av 2020 började det sjunka in att min arbetsgivare inte riktigt levde upp till mina förväntningar, och jag säkert inte till deras, så jag slutade som kiropraktor, jobbade som säljare, sökte mig till äldreomsorgen samtidigt som jag sökte in till sjuksköterskeprogrammet på MDH. 

Så nu är jag student på heltid och försöker jobba extra som vårdbiträde inom äldreomsorgen. Det har varit lite av en omställning att gå från att jobba till att plugga men det ska nog gå. Att det sedan har blivit en PANDEMI med ett virus som sprids som en löpeld, restriktioner höger och vänster och självisolering som inte följs har inte direkt gjort omställningen lättare. 

Sen har vi situationen med pappa som eskalerade till 100% under sommaren. Han var på korttidsboende i två månader innan han i oktober blev erbjuden ett rum på samma boende som min morfar bodde på när han dog. Pappa har nu varit där sen början på oktober och har redan lyckats ta sig ut tre gånger. Den första visste vi inte om, den andra var förra måndagen den 9e november och den tredje hände igår. Andra gången hittade jag honom, i Kolsva vilket var spännande med tanke på att jag inte hittar i Kolsva. JAG hittade honom, polisen skulle ut och börja leta när vi kom tillbaka till boendet. Igår ringde polisen och frågade om jag hade pappa hos mig för han hade avvikit från boendet. Det var även polisen som ringde och sa att han hade hittats. Jag var den som berättade för mamma att han var borta och polisen ringde efter mig. Boendet hörde inte av sig. ALLS. Vilket är otroligt frustrerande. Jag och mamma åkte i alla fall dit för vi ville ha lite svar. Och oj vad info vi fick från personalen. Enhetschefen är sjukskriven, tillförordnad chef håller på att flytta kontoret till nya lokaler och var ju inte på plats, direktiv från nån chef är att ringa polis när pappa försvinner, han har förstört två branddörrar, byter skor från dem med GPS-sula till de utan, vägrar stödstrumpor, orolig och vill ut hela tiden. Men han är omtyckt. Han har foton på oss som han gladeligen går runt och visar för alla. 

Det är dock stressande att veta att han kan ta sig ut hyfsat lätt, trots att personalen har någorlunda koll när de inte tar hand om de andra boendena. Mailade enhetschefen igår så får vi se vad jag får för svar, OM jag får svar. Annars tar jag det högre upp. 

Till råga på allt har jag tenta på måndag. Första salstentan på campus kl. 08.00. Jag har pluggat så där till den. Jag borde sitta och plugga nu men här sitter jag. Nu har jag i alla fall uppdaterat lite, sett att den finns kvar så nu kan jag ju faktisk börja skriva lite till och från. Så jag kanske kan få avreagera mig lite. 

/D

Nytt år..

..nya möjligheter..

Det är väl så man säger? För mig så känns det så jäkla konstigt. För ser jag till hur det ser ut för mig yrkesmässigt så finns det faktiskt inget tak. Jag kan gå hur långt som helst, bli hur bra som helst när det gäller justeringstekniker och mitt omhändertagande av patienter. Jag skulle säkerligen kunna vara ganska fullbokad - om jag bara inte var för lat. För det är jag. Jag satt och kollade igenom lite statistik vi kan se på jobbet och jag känner verkligen att jag inte på långa vägar lever upp till mitt potential. Det går att göra så mycket mycket mer än vad jag gör. Det mitt nästa steg är, är att göra upp en faktisk plan för mig själv hur jag ska uppnå detta. För ju duktigare jag är, desto fler patienter och per automatik en bättre lön till mig och en större omsättning för företaget. 

Privat går det väl så där. Är taggad men inte allt för.. Tar det imorgon. Nu är det dags att sova!

But my smile still stays on

Livet fortsätter. Konstigt nog.
Vet inte om jag sagt det tidigare, kommer inte ihåg när jag skrev senast, men jag har flyttat hemifrån. Och lämnat mamma ensam med pappa. Hur många som än säger att "du måste leva ditt liv, du kan inte lägga det där på dig, inte ditt ansvar" bla bla bla. Men vem, exakt vem, säger att det BARA är mammas ansvar? Bara för att hon är gift med pappa betyder det ju inte att jag INTE kan ta ansvar för pappa. Han är ju min pappa och när våra föräldrar blir äldre tar man väl hand om dem, som de tog hand om oss. 
Sen vet jag att jag inte kan, eller får för pappa, ta allt ansvar. Men jag och mamma delar liksom upp saker som rör pappa för att det ska vara lite lättare att hantera tror jag. Brorsan gör väl det han kan men han fattar inte riktigt hur illa det är eller kan vara. Han har börjat få en uppfattning nu men det är för att nu går det verkligen snabbt nedåt. Därav "lämnat mamma med pappa". 
Känns samtidigt skönt att ha fått mitt eget hem, där jag kan vara och dona och laga storkok som jag vill. Även om jag har den minsta frysen jag sett, utan att vara ett frysfack alltså. 

Andra natten. Vaknar tidigt på morgonen av en ångest som är väldigt svår att bli av med och som kommer att stanna med mig resten av dagen. Drömmer att jag svarar i telefonen och får det värsta samtalet jag någonsin fått. Mamma är borta och jag är helt handfallen. Vad gör jag nu? Vaknar och har tårar i ögonen, känner hur andning och puls stiger och ögonen fylls på snabbare och snabbare, hinner inte torka bort tårarna som rinner innan det kommer flera. Lugnar ned mig för att inte väcka. Torkar tårarna och burrar ner mig i täcke och kudde. Somnar om oroligt men vaknar ändå utvilad och drar på masken för att inte visa den ångesten som klänger sig kvar. 

Det går fort nu..

Under ytan

Hur en dag kan gå från att vara skit till att vara spännande och upplyftande på 2 min egentligen är fascinerande. Först får man bekräftat att pappa har blivit sämre sen ser man att man har missat samtal och meddelande i röstbrevlådan som är från fastighetsägare som vill att jag ska ringa upp om jag är intresserad av visning av lägenhet. Dagen efter är jag godkänd som hyresgäst och ska helt plötsligt flytta. Medans pappas hjärna, ganska snabbt, dör, en cell i taget. Jag vet att jag inte kan pausa mitt liv, som just nu börjar se ut som att det kan bli ett väldigt bra liv. Men jag vet inte riktigt vem jag kommer vara utan pappa. Hur klarar sig folk när en förälder dör? Fan vad människor är starka..

Det var inte länge sedan jag satt och började få panikångest på grund av de tankar jag hade. Att mina framtida barn kommer inte att få lära känna dig, om ens träffa dig. Och även om de får det så kommer du inte vara du. Du kommer inte vara min pappa, den pappa jag växt upp med. Det är du inte heller nu. Du är en version av min pappa, som finns där under och kommer fram ibland. Dessa glimtar kommer mer sällan känns det som, som att du har svårare att tränga igenom dimman som lägger sig över. Du kommer troligen inte att få uppleva min 30 års dag. Och det gör så fruktansvärt ont i mig. Du kommer troligen inte att vara där när jag hittar mannen jag vill dela mitt liv med. 
Min fina pappa, min starka pappa, som alltid ställt upp på mig på ditt vis. Som alltid vill hjälpa till med "manliga" saker som att skruva och montera och hänga och bära. Som var på nästan varenda judoträning och skjutsade till varenda tävling. Mitt hjärta värker och jag kan inte göra något. Jag kan inte hjälpa dig på något sätt för din egen kropp försöker förstöra din hjärna. Du försvinner från oss, lite längre för varje dag som går, och vi kan inte göra något för att stoppa det.