Livet fortsätter. Konstigt nog.
Vet inte om jag sagt det tidigare, kommer inte ihåg när jag skrev senast, men jag har flyttat hemifrån. Och lämnat mamma ensam med pappa. Hur många som än säger att "du måste leva ditt liv, du kan inte lägga det där på dig, inte ditt ansvar" bla bla bla. Men vem, exakt vem, säger att det BARA är mammas ansvar? Bara för att hon är gift med pappa betyder det ju inte att jag INTE kan ta ansvar för pappa. Han är ju min pappa och när våra föräldrar blir äldre tar man väl hand om dem, som de tog hand om oss.
Sen vet jag att jag inte kan, eller får för pappa, ta allt ansvar. Men jag och mamma delar liksom upp saker som rör pappa för att det ska vara lite lättare att hantera tror jag. Brorsan gör väl det han kan men han fattar inte riktigt hur illa det är eller kan vara. Han har börjat få en uppfattning nu men det är för att nu går det verkligen snabbt nedåt. Därav "lämnat mamma med pappa".
Känns samtidigt skönt att ha fått mitt eget hem, där jag kan vara och dona och laga storkok som jag vill. Även om jag har den minsta frysen jag sett, utan att vara ett frysfack alltså.
Andra natten. Vaknar tidigt på morgonen av en ångest som är väldigt svår att bli av med och som kommer att stanna med mig resten av dagen. Drömmer att jag svarar i telefonen och får det värsta samtalet jag någonsin fått. Mamma är borta och jag är helt handfallen. Vad gör jag nu? Vaknar och har tårar i ögonen, känner hur andning och puls stiger och ögonen fylls på snabbare och snabbare, hinner inte torka bort tårarna som rinner innan det kommer flera. Lugnar ned mig för att inte väcka. Torkar tårarna och burrar ner mig i täcke och kudde. Somnar om oroligt men vaknar ändå utvilad och drar på masken för att inte visa den ångesten som klänger sig kvar.
Det går fort nu..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar