Nyårskrönika

 Ja. Året 2020 kommer gå till historien som det sämsta året hittills. Fy fan vilket skitår. 

I början av året jobbade jag som kiropraktor, därefter säljare, vårdbiträde och sedan till hösten har jag blivit student på heltid. Och som jag saknar att jobba som kiropraktor. Men det ska bli spännande att fortsätta utvecklas inom vården som sjuksköterska och förhoppningsvis kan jag få jobba med något inom ortopedi eller neurologi. Alternativt operationssköterska för operation var väldigt häftigt att vara med på!

Pappa bodde hemma i början av året och gick på dagverksamhet en gång i veckan. Sedan kom Covid-19 pandemin och allt sådant stängdes ned med resultatet att han blev stadigt sämre i sin sjukdom. Jag tror att mamma, brorsan och jag hade i bakhuvudet att det är nog sista sommaren han är hemmavid och tyvärr så hade vi ju väldigt rätt. I augusti, efter att mamma hade haft semester och varit med honom 24/7 i 4 veckor, hittade han inte hem längre. Mamma fick ett möte med en biståndshandläggare, dagen efter hamnade han på kortis och i oktober kom han till särskilt boende permanent. Han började även året med att veta vem jag är och avslutar året med att ha absolut noll koll på vem jag är. 

På "kärleksfronten" så har en pandemi varit inte varit några stora käppar i hjulet. Och har man väl träffat någon så visar det sig att det är svartsjuka, fortfarande känslor för någon annan eller andra saker jag inte gillar som sätter käppar i hjulet. 

Jag tror även jag har förlorat ett par vänner. De var kanske inga vänner egentligen, men de var viktiga under en tid i mitt liv men som kanske tyvärr inte tillförde så mycket när jag faktiskt behövde ha stöd. Börjar bli så trött på att vara den som ska stötta och bry sig men inte få samma stöd tillbaka, speciellt när jag verkligen mått som sämst med hela situationen med pappa. 

Nej, 2021 kan inte bli mycket sämre. Eller jo, det kan det men jag hoppas verkligen att det blir ett bättre år än 2020.

/D