Nyårskrönika

 Ja. Året 2020 kommer gå till historien som det sämsta året hittills. Fy fan vilket skitår. 

I början av året jobbade jag som kiropraktor, därefter säljare, vårdbiträde och sedan till hösten har jag blivit student på heltid. Och som jag saknar att jobba som kiropraktor. Men det ska bli spännande att fortsätta utvecklas inom vården som sjuksköterska och förhoppningsvis kan jag få jobba med något inom ortopedi eller neurologi. Alternativt operationssköterska för operation var väldigt häftigt att vara med på!

Pappa bodde hemma i början av året och gick på dagverksamhet en gång i veckan. Sedan kom Covid-19 pandemin och allt sådant stängdes ned med resultatet att han blev stadigt sämre i sin sjukdom. Jag tror att mamma, brorsan och jag hade i bakhuvudet att det är nog sista sommaren han är hemmavid och tyvärr så hade vi ju väldigt rätt. I augusti, efter att mamma hade haft semester och varit med honom 24/7 i 4 veckor, hittade han inte hem längre. Mamma fick ett möte med en biståndshandläggare, dagen efter hamnade han på kortis och i oktober kom han till särskilt boende permanent. Han började även året med att veta vem jag är och avslutar året med att ha absolut noll koll på vem jag är. 

På "kärleksfronten" så har en pandemi varit inte varit några stora käppar i hjulet. Och har man väl träffat någon så visar det sig att det är svartsjuka, fortfarande känslor för någon annan eller andra saker jag inte gillar som sätter käppar i hjulet. 

Jag tror även jag har förlorat ett par vänner. De var kanske inga vänner egentligen, men de var viktiga under en tid i mitt liv men som kanske tyvärr inte tillförde så mycket när jag faktiskt behövde ha stöd. Börjar bli så trött på att vara den som ska stötta och bry sig men inte få samma stöd tillbaka, speciellt när jag verkligen mått som sämst med hela situationen med pappa. 

Nej, 2021 kan inte bli mycket sämre. Eller jo, det kan det men jag hoppas verkligen att det blir ett bättre år än 2020.

/D

Förhaaaaaalning!

 Prokrastineringens moder, det är nog jag det. Lite illa just nu kanske då jag har examination imorgon och på två av ämnena så sov jag igenom föreläsningarna.. Det värsta är att jag inte ens nu har panik över det. Det är sett seminarium, det är med folk jag känner och kan diskutera med och det är ämnen jag har studerat tidigare. Bara det att det är en 8 år sedan jag gjorde det så en uppfräschning av kunskaperna skadar ju inte. Och jag tycker faktiskt att det är ganska kul när jag väl kommer igång med det, jag känner igen allt och jag tror jag kan prata om det på ett vetenskapligt sätt. MEN jag måste ju gå igenom alla ämnen och svara på frågorna och det är ju det som är det tråkiga. 

Till 2021, som jag bara bestämt kommer att bli ett bättre år än 2020, så kommer jag att införa nya vanor och rutiner och jag kommer fan jobba hårt för att behålla dem och befästa dem som en ny livsstil. Förhoppningsvis kommer planering av studier och upprätthållande av sagda planering att ske också i samband med andra rutiner. 

Grejen är ju att jag mår även så mycket bättre av att faktiskt göra det jag planerat så jag förstår inte varför jag inte bara gör det istället för att skjuta på det, vilket bara resulterar i att jag mår sämre och sämre -  tills jag tar tag i det och mår jättebra! Egentligen skulle jag nog må bra av att gå och prata med någon för att komma till roten med varför jag gör som jag gör, men i och med att man inte ska gå och träffa folk och jag inte vill göra det över telefon så får det vänta ett tag. Får försöka göra detta till en vana, att skriva av mig lite dagligen, vilket troligen kommer göra mer nytta än skada. 

/D

It´s a heartache

 Jag och mamma åkte och sa hej till pappa i lördags. Det är mysigt att träffa honom men hjärtskärande att inte få krama honom och att han inte vet vem man är. Jag mår alltid lite dåligt efteråt, till och med nån dag efteråt, och behöver bara vara då. Igår låg jag precis hela dagen i soffan. Visst åt jag något men jag åt inte bra och jag åt alldeles för lite för vad kroppen egentligen skulle behöva. Tanken är att jag och bror ska åka och hälsa på som imorgon eller på onsdag men jag pallar inte. Det tar för mycket. Jag kan åka nästa vecka, men inte nu. Jag har lärt mig att inte göra något innan examinering för jag blir så ofokuserad på studierna när pappa kommer in i tankarna. 

Inte heller har jag pluggat något, trots att jag verkligen skulle behöva göra det i och med att jag har examination på fredag. Jag är lite arrogant över just anatomi och fysiologi, trots att jag har väldigt svårt att koppla fysiologin till viss del. Jag borde verkligen plugga men det är något som tar emot. Å andra sidan så jobbar jag ju som bäst under press så jag kanske får tummen ur imorgon, för idag har det gått så där. Dagen är inte slut än dock! 

/D

Fail to plan, plan to fail

Detta året har varit sjukt jobbigt. Att sluta jobba, att jobba med demenspatienter samtidigt som pappa blivit så mycket sämre i sin sjukdom och börjat studera på nytt har varit påfrestande. Lägg sedan till att jag inte har tränat/rört mig alls nästan efter sommaren och ätit skit rent ut sagt så har jag gått upp mer än vad jag gick ner för sex år sedan. Har aldrig haft problem med att vara stor, större, men nu känner jag mig så otroligt svag jämfört med vad jag gjorde när jag var som störst för sex år sedan. Sover dåligt (kan vara mina otroligt högljudda grannar också..), mår dåligt, känner mig inte som mig. 

Så. För 2021 så har jag satt upp mål, nyårslöften antar jag. 

• Vikt: När jag mår som bäst viktmässigt är det runt 80 kg så det är vad jag siktar på. Jag vill även minska i midjemått. Jag vill känna mig bättre i min kropp, jag vill kunna ha kläder jag inte kan ha nu som jag älskar och inte vill göra mig av med då jag har en förhoppning om att kunna ha dem nån gång igen. 
• Bli av med sockerberoendet: Jag har ett sockerberoende, helt klart. Jag måste, på riktigt, bli av med skiten för jag mår inte bättre av att äta godis eller frossa i perioder och vara "duktig" i andra. Så ett gammalt, hederligt godislöfte under nästa år. Undrar hur Unni kommer ta det, min "munkar-till-lunch"-dejt!
• Löpträna: När jag väl gått ner i alla fall 10 kg så vill jag ha en rutin på att springa två till tre gånger i veckan. När jag gjorde det sist så mådde jag så sjukt bra. Jag har alltid velat springa milen, spelar ingen roll vilken tid, bara att jag faktiskt springer milen!
• Styrketräna: Jag vill verkligen komma tillbaka till att känna mig stark igen. Jag vill kunna sätta mål att uppnå på gymmet.
• Sätta rutiner: Generella rutiner för sömn, städ, plugg, allt egentligen men inom rimliga gränser för att det inte ska bli för inrutat.
• Kokböcker: Jag vill laga mat från kokböcker minst en gång i veckan! Mamma och jag har båda många kokböcker vi inte gjort ngt från alls. 

Hur gör jag för att uppnå dessa mål då? 

• Vägning den första varje månad. Blir en koll på hur det går utan att bli för manisk. 
• Sätta mål månadsvis och kvartalsvis.
• Skynda långsamt -> Var realistisk, inte allt på en gång.
• Belöna mig själv NÄR jag faktiskt uppnått målen, inte innan eller när jag nästan klarat dem. 
• Planera veckovis och månadsvis; träning, mat, plugg, jobb. 
• Prioritera plugg, träning och mat före tv/film.

Nu ska jag börja planera lite mer i detalj och sätta rimliga mål och lagom med belöningar!

/D