Fire Flies

Nästa vecka börjar barnträningarna igen. Och jag är inte med, för första gången på hur länge? Kommer kännas skumt. Känns skumt att man inte var på träningen igår och träffade alla. På tal om barnen och killarna, i lördags när Sanna och Emelie skjutsade upp mig till klubben så började Sanna gråta. "Jag är inte bra på att säga hej då" sa hon. Så klart börjar jag oxå gråta, för lite sömn och insikten att man inte kommer att se dom på ett tag kickade in. Det som var värst var att när jag sen kliver ner på klubben så står Morgan, Henke, Peter och Jocke där.. Jobbigt. Speciellt eftersom jag nästan-halv-gråter. Morgan frågar om jag gör det och jag ler lite, men stannar inte utan fortsätter rakt fram. Hör att han frågar dom andra om han fick något svar. Han kommer efter mig och börjar fråga om nån gjort illa mig. Nej. Om det har hänt nått. Nej. Om jag behöver hjälp med nått. Nej. Om nån hade gjort illa mig, så hade dom grabbarna varit dom första jag skulle ha sagt nått till. Inget snack om saken. Men jag sa att jag sa hej då till några kompisar och då fattade han. Han sa efteråt att när han såg att jag hade gråtit och trodde att nån hade gjort illa mig att adrenalinet hade börjat pumpa. Jag tvivlar inte en sekund att alla dom på klubben hade sprungit efter. Lika så om det hade hänt nån av dom, jag hade kanske inte sprungit efter, jag hade stannat och sett till att han var okej. Men tillbaka till i lördags. Efter utfrågningen om varför jag hade gråtit så började han prata om barnen. Och jag började stört tjura när jag gick upp för trapporna, ut genom dörren. Usch vad känslosam jag var då. Tror det var för lite sömn som gjorde det. Det var hemskt. Men så fort jag får tillfällen sen så ska jag försöka åka hem och överraska dom, och alla andra!

Ingen som får veta, då blir överraskningen större ;)

I'm weird cause I hate goodbyes
I got misty eyes as they said farewell