But my smile still stays on

Livet fortsätter. Konstigt nog.
Vet inte om jag sagt det tidigare, kommer inte ihåg när jag skrev senast, men jag har flyttat hemifrån. Och lämnat mamma ensam med pappa. Hur många som än säger att "du måste leva ditt liv, du kan inte lägga det där på dig, inte ditt ansvar" bla bla bla. Men vem, exakt vem, säger att det BARA är mammas ansvar? Bara för att hon är gift med pappa betyder det ju inte att jag INTE kan ta ansvar för pappa. Han är ju min pappa och när våra föräldrar blir äldre tar man väl hand om dem, som de tog hand om oss. 
Sen vet jag att jag inte kan, eller får för pappa, ta allt ansvar. Men jag och mamma delar liksom upp saker som rör pappa för att det ska vara lite lättare att hantera tror jag. Brorsan gör väl det han kan men han fattar inte riktigt hur illa det är eller kan vara. Han har börjat få en uppfattning nu men det är för att nu går det verkligen snabbt nedåt. Därav "lämnat mamma med pappa". 
Känns samtidigt skönt att ha fått mitt eget hem, där jag kan vara och dona och laga storkok som jag vill. Även om jag har den minsta frysen jag sett, utan att vara ett frysfack alltså. 

Andra natten. Vaknar tidigt på morgonen av en ångest som är väldigt svår att bli av med och som kommer att stanna med mig resten av dagen. Drömmer att jag svarar i telefonen och får det värsta samtalet jag någonsin fått. Mamma är borta och jag är helt handfallen. Vad gör jag nu? Vaknar och har tårar i ögonen, känner hur andning och puls stiger och ögonen fylls på snabbare och snabbare, hinner inte torka bort tårarna som rinner innan det kommer flera. Lugnar ned mig för att inte väcka. Torkar tårarna och burrar ner mig i täcke och kudde. Somnar om oroligt men vaknar ändå utvilad och drar på masken för att inte visa den ångesten som klänger sig kvar. 

Det går fort nu..

Under ytan

Hur en dag kan gå från att vara skit till att vara spännande och upplyftande på 2 min egentligen är fascinerande. Först får man bekräftat att pappa har blivit sämre sen ser man att man har missat samtal och meddelande i röstbrevlådan som är från fastighetsägare som vill att jag ska ringa upp om jag är intresserad av visning av lägenhet. Dagen efter är jag godkänd som hyresgäst och ska helt plötsligt flytta. Medans pappas hjärna, ganska snabbt, dör, en cell i taget. Jag vet att jag inte kan pausa mitt liv, som just nu börjar se ut som att det kan bli ett väldigt bra liv. Men jag vet inte riktigt vem jag kommer vara utan pappa. Hur klarar sig folk när en förälder dör? Fan vad människor är starka..

Det var inte länge sedan jag satt och började få panikångest på grund av de tankar jag hade. Att mina framtida barn kommer inte att få lära känna dig, om ens träffa dig. Och även om de får det så kommer du inte vara du. Du kommer inte vara min pappa, den pappa jag växt upp med. Det är du inte heller nu. Du är en version av min pappa, som finns där under och kommer fram ibland. Dessa glimtar kommer mer sällan känns det som, som att du har svårare att tränga igenom dimman som lägger sig över. Du kommer troligen inte att få uppleva min 30 års dag. Och det gör så fruktansvärt ont i mig. Du kommer troligen inte att vara där när jag hittar mannen jag vill dela mitt liv med. 
Min fina pappa, min starka pappa, som alltid ställt upp på mig på ditt vis. Som alltid vill hjälpa till med "manliga" saker som att skruva och montera och hänga och bära. Som var på nästan varenda judoträning och skjutsade till varenda tävling. Mitt hjärta värker och jag kan inte göra något. Jag kan inte hjälpa dig på något sätt för din egen kropp försöker förstöra din hjärna. Du försvinner från oss, lite längre för varje dag som går, och vi kan inte göra något för att stoppa det. 

det stora vemodet rullar in

Jag känner bara hur remmen kring bröstet dras åt, lite tajtare för varje minut.
Kan inte sitta still med benet, det går upp och ner som en nål i en symaskin. 
Tårarna trycker bakom ögonlocken. Meddelande från X distraherar för en sekund. 
"Får jag ställa tre raka frågor?" Ha, tänker jag. 
En värmande känsla i bröstet. 
Jag känner hur ångesten klänger sig kvar. Andra tankar kommer in i fokus. 
Bror kommer med hunden. En välkommen distraktion. 
Vännen som man tror kommer att stötta en klarar inte av det. 
Värmen i bröstet är borta. Benet går inte att stilla. 
Tankarna är tomma, full av varför, när, och kommer jag att drabbas? 
Vill jag ha barn? Vill jag riskera att de får den här hemska sjukdomen, om jag får den? 
Jag glömmer saker dagligen, är det så det startar? Ingen verkar reagera, men varje gång jag glömmer orden eller förväxlar höger med vänster, mage med rygg så spänner remmen för en kort sekund kring bröstkorgen och jag får svårt att ta ett djupt andetag. Ögonblicket går över, jag kommer på mig själv och den jag pratar med märker ingen skillnad, annat än att jag är tankspridd. Men hos mig finns en gnagande känsla att något är fel, om inte nu så i framtiden. 
...
Benet stillar sig efter lite strö-surfande. Men det gnager fortfarande, kan inte riktigt få ner luften så långt ner i lungorna som jag vill. Tårarna bränner fortfarande lätt bakom ögonlocken. Käkarna värker efter att jag försökt tugga på insidan av kinden de senaste minuterna. 
...
Trött. Dags att sova, patienter som väntar på att bli omhändertagna imorgon. 

Hello darkness my old friend

Mamma sa för flera månader sedan att jag har ju inte skrivit något här på länge. Nej, sa jag, varför skulle jag det? Jag är ju hemma igen. Finns väl inget att skriva om när vi kan ses och prata dagligen? Och med tanke på att det är hon och moster som läser här så är det ju inte jätte-exalterande att skriva något här, eftersom jag nu har flyttat hem igen. 
Men jag tänkte att jag kanske ändå kan använda den för att skriva av mig lite. Kanske göra den privat så inte alla kan läsa. Men det måste jag kolla upp hur jag gör. 

Anyhow, jobbet går bra, över förväntan måste jag säga. Allt stöd från MJ gör att allt det andra runt ikring inte är lika jobbigt att hantera. Nånstans har jag känt att alla de större sakerna (inte komma in på sjukgymnastprogrammet, inte få den praktikplasten jag hade) har gjort att jag har fått det så mycket bättre än vad jag troligen hade haft det om det hade blivit så. Sen är det ju bara skit att det största som hänt under mitt 25 år är att pappa fått Alzheimers. 

Jag menar, det var inte så det skulle bli. Allt sånt drabbar alla andra - inte oss. Och så kom det ju helt ur det blå, även om mamma och hans tidigare arbetskamrater har märkt att han blivit annorlunda. Nu har han haft den diagnosen i över ett år och på återbesöket i januari/februari så fick jag följa med och träffa läkaren. Även läkaren upplevde att han blivit ganska mycket sämre än ett halvår tidigare. Det var en dag som sög. Men då vet man ju samtidigt vad man har att vänta sig - utan att egentligen ha en jävla aning om vad som väntar oss. /D