Ångest/Ånger

Jag har inte mycket jag ångrar i mitt liv, inte än i alla fall. Som jag kan komma på är det väl kanske två saker.. Att jag aldrig sökte till Judogymnasiet när jag slutade nian och att jag för två helger sedan blev jätte full och skrek några dumma grejer efter två tjejer i stan som jag.. Har väldigt svårt för om vi säger så. Det är två tjejer som brukar skrika varje gång dom ser mig på krogen, men dom pratar aldrig med mig direkt. Vilket är skönt då jag inte tål dom, men det är drygt för att dom är svåra att ignorera; tänk 6 åringar som ser en, ja, jag vet inte, men 6 åringar dom hoppar, skriker och pekar på en så fort man klivit innan för dörren.. Och jag avskyr sånt beteende. Så gör jag det själv! När jag härjade så var jag jätte glad och jag ville bara skämma ut dom lika mycket som dom brukar skämma ut mig, men när jag kom på vad jag faktiskt skrek några dagar efteråt... Oj oj, ångesten över att ha sjunkit till deras nivå.. svårt att svälja. Om ni undrar varför detta blev dagens tema så är det för att på väg hem från jobbet så mötte jag dom. Urk. Jag hoppas jag försvinner från Köping i höst för att få plugga i Sthlm! God natt!