Jag är nog en sån som inte riktigt kan leva i nuet. Jag tänker tillbaka ofta, på vad jag skulle ha gjort, borde ha gjort, sånt som hänt och sånt som egentligen inte borde ha hänt. Men sen kommer jag tillbaka till verkligheten och tänker att det som har hänt, har hänt. Jag kan inte göra så mycket åt det. Sen börjar jag blicka framåt och tänka på vad jag vill göra, vad jag kommer att göra för val, hur det kommer påverka mig som person och alla människor jag bryr mig om.
Just nu så har jag även kommit fram till att jag är en sån person som saknar det jag faktiskt inte har förlorat ännu. Även om jag har sex veckor kvar i skolan, med klassen och lärarna, och träningarna, med Emily och Mats och alla andra, så saknar jag dom.. Och jag har inte förlorat dem än. Det är rätt svårt att tänka sig en vecka utan att se deras ansikten, och då har jag bara sett dem i 20 veckor. Jag hade mycket enklare med att komma hit till Sthlm. Jag antar att det var för att det var det gamla jag lämnade kvar. Jag behövde ha något nytt, även om jag får ont i magen för att jag saknar en viss person vid ett speciellt tillfälle som jag värdesätter för att det var ett ögonblick som jag var extremt lycklig med just den personen. Men jag saknar inte tillvaron i Köping, att bara gå runt arbetslös, snylta på mamma och pappa utan att göra ett skit. Det gör jag visserligen fortfarande, men inte på samma sätt, för här gör jag någonting.
Att jag inte kände sådan ångest över att flytta hit och plugga, träffa nya människor, göra något annat, tror jag har att göra med att jag är tvilling. Jag måste ha ombyte nån gång i mitt liv, och det är är bland det största som har hänt mig, än så länge. Nu känner jag att jag måste börja göra nått. Det är faktiskt inte så farligt att träffa nytt folk, även om jag känner mig hur osäker som helst i början. När man väl kommer över tröskeln så är man inne. Och nu börjar jag ju så klart bli lite sentimental och verkligen tänkt tillbaka på det jag har haft och faktiskt har hemma i Köping, men även det jag har fått av att vara här och vad som kan tänkas vänta på mig i framtiden. Jag hoppas att mina planer kommer att gå som planerat, med vissa ändringar, för jag vet att allt inte kommer att vara så skyltat som jag hoppas att det kommer att vara. You can only hope.
Allt jag kan säga mina vänner, är att tack för att ni funnits, för att ni finns och för att ni kommer att finnas i mitt liv!
Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar