Ibland undrar man ju..

Nu kommer ett "djupt" inlägg.. Har idag, för ungefär 20 minuter sedan, kommit på den stora frågan, eller nej, en riktig fråga är det ju inte. Mer ett konstaterande kanske.. Ibland undrar man ju bara varför... Och det gör man ju. Varför gjorde man inte så för? Varför vågar man inte göra si för? Varför stör jag mig på oviktiga saker för? Finns ju ett antal "Varför..." till, men orka rabbla upp alla?

Men får man verkligen nå svar? Enda personen som kan svara på dom frågorna är ju egentligen en själv, men får man de bästa svaren från en själv alltid? Man kan ju alltid intala sig själv att "ja, det här är rätt. Du borde verkligen inte säga att du gillar honom. Du borde verkligen tiga om att hon gör dig irriterad jämt och ständigt. Du borde verkligen inte bli ledsen när du vet att det kommer från ett snällt ställe.." Men nej. Jag funkar inte så. Jag funkar definitivt inte så.

En fördel med att ha "flyttat" till huvudstaden är ju att jag känner att jag har blivit modigare. Har inte vågat prata med människor på samma sätt som nu. Har aldrig trott att jag skulle kunna bli någon bra kassörska, för jag tycker inte om att prata med folk jag inte känner. Nu ska jag utbilda mig till ett yrke som kräver att man ser människan halvnaken första gången man ses. Och kunna småprata med. How great is that?! Men jag börjar komma in i rollen. Och det känns bra. Har inte känt mig så här trygg i en ny miljö på.. nej, jag har aldrig känt mig så här trygg i en ny miljö förut. Hur lyckas jag hitta de bästa av människor, nästan jämt? Det är det som förvånar mig. Att jag trivs så bra med alla i klassen.

Hade en bra tankegång, men kom av mig helt. Kontentan av det här är i alla fall att jag är nog en "typisk" tvilling längst inne, jag trivs bra med förändringar, om det kommer på mina villkor. Och jag kollar faktiskt inte tillbaka speciellt mycket heller..

Och, nej, Sophie. Jag kallar dig absolut inte gammal. Det är du som ser dåligt på ålderns höst.. ;)