Oh my Lord. Det var alldeles för många barn igår. Waaay to many kids. 15 stycken. I åldrarna 7 till 10, max. Jag och Johan. 15 stycken hyperaktiva barn på två trötta vuxna. Som tur var fick vi förstärkning av två killar från andra gruppen. 10 och 13 år gamla typ. Men oj vilken hjälp de var! Annars hade nog jag smällt av på en gång. Med 15 barn kan ni ju tänka er hur mycket de stimmade och lyssnade. Det var nog det värsta jag har varit med om på en barnträning. Och då har det ändå hänt att minst 5 ungar har gjort illa sig, mått dåligt eller varit allmänt ledsen bara och alla gråter på en och samma gång. Det kan jag hantera, är ganska bra på att trösta, tycker jag själv... Men 15 (!) ungar som springer omkring, skriker, bråkar, tjatar, inte lyssnar. Jag har nog aldrig uppskattat en lärares eller en dagisfrökens tålamod så mycket. Att de kan hantera klasser/grupper på 20-30 ungar och inte smälla av direkt. Det är bra gjort av dem. Fatta sen om jag blir själv. Johan har ju fått en bättre tjänst på sitt jobb, vilket kräver att han måste flytta.. till Norrköping. Och Jocke.. Han bor några mil utanför stan så han kanske inte hinner in till alla träningar. Danne.. Verkade inte så road av att bli tillfrågad att hjälpa mig med barnen igen.. Och Manfred.. Det är skönt att ha honom med, men när man har vant sig med att ha grupperna själv så blir det konstigt. Då blir det liksom inte jag som bestämmer längre.
Ja, ja, igår var det i alla fall många barn, lite för många. Och efter det så skippade jag min egen träning för att vila axeln lite. Tog en promenad med Lorena istället, skönt, roligt, flummigt. Som vanligt alltså. Bestämde väl på ett ungefär att det kan hända att det blir utgång igen i helgen.. Om jag orkar.
Idag blir det mindre av varan barn. Bara tvätt, disk, film, lätt träning och sen en promenad med Lorena igen? Även om det inte hade blivit någon träning så hade jag ändå gått upp till klubben. That's my all. Fattar inte varför, men det är rätt mysigt där uppe. Och jag har ändå spenderat snart 10 år av mitt liv där. Det kommer alltid vara ett andra hem.
Nej, nu vart det för sentimentalt.
Laters!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar