Hur en dag kan gå från att vara skit till att vara spännande och upplyftande på 2 min egentligen är fascinerande. Först får man bekräftat att pappa har blivit sämre sen ser man att man har missat samtal och meddelande i röstbrevlådan som är från fastighetsägare som vill att jag ska ringa upp om jag är intresserad av visning av lägenhet. Dagen efter är jag godkänd som hyresgäst och ska helt plötsligt flytta. Medans pappas hjärna, ganska snabbt, dör, en cell i taget. Jag vet att jag inte kan pausa mitt liv, som just nu börjar se ut som att det kan bli ett väldigt bra liv. Men jag vet inte riktigt vem jag kommer vara utan pappa. Hur klarar sig folk när en förälder dör? Fan vad människor är starka..
Det var inte länge sedan jag satt och började få panikångest på grund av de tankar jag hade. Att mina framtida barn kommer inte att få lära känna dig, om ens träffa dig. Och även om de får det så kommer du inte vara du. Du kommer inte vara min pappa, den pappa jag växt upp med. Det är du inte heller nu. Du är en version av min pappa, som finns där under och kommer fram ibland. Dessa glimtar kommer mer sällan känns det som, som att du har svårare att tränga igenom dimman som lägger sig över. Du kommer troligen inte att få uppleva min 30 års dag. Och det gör så fruktansvärt ont i mig. Du kommer troligen inte att vara där när jag hittar mannen jag vill dela mitt liv med.
Min fina pappa, min starka pappa, som alltid ställt upp på mig på ditt vis. Som alltid vill hjälpa till med "manliga" saker som att skruva och montera och hänga och bära. Som var på nästan varenda judoträning och skjutsade till varenda tävling. Mitt hjärta värker och jag kan inte göra något. Jag kan inte hjälpa dig på något sätt för din egen kropp försöker förstöra din hjärna. Du försvinner från oss, lite längre för varje dag som går, och vi kan inte göra något för att stoppa det.
