Jag känner bara hur remmen kring bröstet dras åt, lite tajtare för varje minut.
Kan inte sitta still med benet, det går upp och ner som en nål i en symaskin.
Tårarna trycker bakom ögonlocken. Meddelande från X distraherar för en sekund.
"Får jag ställa tre raka frågor?" Ha, tänker jag.
En värmande känsla i bröstet.
Jag känner hur ångesten klänger sig kvar. Andra tankar kommer in i fokus.
Bror kommer med hunden. En välkommen distraktion.
Vännen som man tror kommer att stötta en klarar inte av det.
Värmen i bröstet är borta. Benet går inte att stilla.
Tankarna är tomma, full av varför, när, och kommer jag att drabbas?
Vill jag ha barn? Vill jag riskera att de får den här hemska sjukdomen, om jag får den?
Jag glömmer saker dagligen, är det så det startar? Ingen verkar reagera, men varje gång jag glömmer orden eller förväxlar höger med vänster, mage med rygg så spänner remmen för en kort sekund kring bröstkorgen och jag får svårt att ta ett djupt andetag. Ögonblicket går över, jag kommer på mig själv och den jag pratar med märker ingen skillnad, annat än att jag är tankspridd. Men hos mig finns en gnagande känsla att något är fel, om inte nu så i framtiden.
...
Benet stillar sig efter lite strö-surfande. Men det gnager fortfarande, kan inte riktigt få ner luften så långt ner i lungorna som jag vill. Tårarna bränner fortfarande lätt bakom ögonlocken. Käkarna värker efter att jag försökt tugga på insidan av kinden de senaste minuterna.
...
Trött. Dags att sova, patienter som väntar på att bli omhändertagna imorgon.
