Mamma sa för flera månader sedan att jag har ju inte skrivit något här på länge. Nej, sa jag, varför skulle jag det? Jag är ju hemma igen. Finns väl inget att skriva om när vi kan ses och prata dagligen? Och med tanke på att det är hon och moster som läser här så är det ju inte jätte-exalterande att skriva något här, eftersom jag nu har flyttat hem igen.
Men jag tänkte att jag kanske ändå kan använda den för att skriva av mig lite. Kanske göra den privat så inte alla kan läsa. Men det måste jag kolla upp hur jag gör.
Anyhow, jobbet går bra, över förväntan måste jag säga. Allt stöd från MJ gör att allt det andra runt ikring inte är lika jobbigt att hantera. Nånstans har jag känt att alla de större sakerna (inte komma in på sjukgymnastprogrammet, inte få den praktikplasten jag hade) har gjort att jag har fått det så mycket bättre än vad jag troligen hade haft det om det hade blivit så. Sen är det ju bara skit att det största som hänt under mitt 25 år är att pappa fått Alzheimers.
Jag menar, det var inte så det skulle bli. Allt sånt drabbar alla andra - inte oss. Och så kom det ju helt ur det blå, även om mamma och hans tidigare arbetskamrater har märkt att han blivit annorlunda. Nu har han haft den diagnosen i över ett år och på återbesöket i januari/februari så fick jag följa med och träffa läkaren. Även läkaren upplevde att han blivit ganska mycket sämre än ett halvår tidigare. Det var en dag som sög. Men då vet man ju samtidigt vad man har att vänta sig - utan att egentligen ha en jävla aning om vad som väntar oss. /D
